Adventsläsning

På resa till Mälardalen väljer jag noggrant i mina bokhögar och beslutar mig för att ta med Sven Stolpes memoarbok del 2:

Den första delen läste jag ju i maj 2014 :

"Han var ganska nöjd med sin uppväxt, ssk skolgången. Han hade en ett år äldre bror Herman, som var hans bästa kamrat. Det som dominerade deras värld var litteraturen och läsandet."
---
I denna värld kände sig den unge SS fullständigt hemma, fortsatte in på Stockholms högskola och läste litteraturhistoria. Han hade nog blivit professor i detta ämne om inte han blivit sjuk i tuberkulos – måste hals över huvud ge sig iväg till sanatorium i Schweitz  vid 22 års ålder. 
--- 
Väl hemkommen kastar han sig in  i den svenska kulturdebatten, startar en tidning Fronten där han bereder ”de unga” från båda de konkurrerande lägren plats . Han blir slutligen av Karl Otto Bonnier erbjuden att bli kulturchef på Dagens Nyheter, som efterträdare till Torsten Fogelqvist. 

Skälet är att han inte får avhandla det om ligger honom varmast om hjärtat:

÷

"Men jag svarade nej. Jag kunde under inga förhållanden tänka mig att som kritiker – ja, som ledare för tidningens kulturavdelning – undvika de ämnen som intresserade mig mest av alla; tvärtom var det min avsikt att göra allt jag kunde för att introducera 
samtidens stora kristna renässans här hemma."
÷

 "Jag har försökt förklara varför jag lämnade Stockholm, fast besluten att aldrig återvända - ett beslut som förvånade alla mina vänner men som jag aldrig ångrat."
 
Memoarer 2 heter  STORMENS ÅR; 
han står på barrikaden: ex på kapitelrubriker:
 Del I
 - Striden mot diktens frihet
 - Vad syftade Hitler till?
 - Möte med unga nazistdiktarer
 - Eyvind Johnson och nazismen
 - Utkastad ur Tyskland 

Del 2 handlar om ett besök i USA  sommaren 1939 som representant för den svenska Oxfordgruppen på PEN-klubbens världskongress. Han lyckas få personliga möten med såväl Thomas som Klaus  Mann och president Roosevelt.

Han avslutar del 2:
Åren 1936-39 hade varit dramatiska. Hela min situation hade förändrats. Jag hade förlorat min tidigare rätt hyggliga litterära ställning, mina kollegor grinade hånfullt åt den tarvliga väckelserörelse jag hamnat i, min ekonomi försämrades, jag kände hur den gamla lusten att dikta började avta.
Det plågade mig inte. Jag accepterade att bli utslagen. Jag fick aldrig ett litterärt pris eller något förlagsstöd. Jag var hänvisad till min skrivmaskin och mina vita pappersark. Blev det inte dikt fick det bli journalistik. Med  vilken rätt skulle jag kunna ställa krav på livet?

Någonting höll på att ske inom mig - och jag var fast besluten att hålla ut.

Ändå skulle det dröja ända till 1947, innan något avgörande hände. Och dessförinnan- under krigsåren och åren närmast efter kriget - vilka skrällar, vilka överfall., vilken virvlande ström av oförutsedda och i regel skrämmande uppleverlser!

Tala om cliffhanger!

 Jag har redan skickat efter del 3, som jag saknat, på Bokbörsen!

Följ den spännande fortsättningen!